Inner Sunday Letter

Det finns en jämlikhet som inte går att tänka sig fram till. Och ja tror det är just därför jag har haft svårt att riktigt förankra mig i allt det som pågår inför det politiska valet i Sverige och det är inte för att det som händer saknar betydelse. Tvärtom.

Men när jag lyssnar till debatten och alla de frågor som ställs, märker jag att det som gång på gång väcker något i mig är hur vi behandlar naturen, de oskyldiga barnen och djuren. Det som inte själva kan göra sina röster hörda på samma sätt som vi…..

Det som är beroende av att vi människor minns vårt ansvar. För mig blir det en påminnelse om att jämlikhet inte bara handlar om hur vi behandlar varandra utan att det också handlar om hur vi förhåller oss till allt liv. Till jorden som bär oss. Till djuren som delar den med oss. Till barnen som ännu inte har möjlighet att påverka de beslut som formar deras framtid.

För mig finns en jämlikhet som ligger djupare än våra roller, våra prestationer, våra olikheter och alla de sätt vi har lärt oss att värdera och jämföra människor på. Den här veckan har jag återvänt till en av mina egna Gene Keys, 37.6, och dess gåva – Equality, jämlikhet. Och jag blir påmind om att den här jämlikheten kanske inte i första hand är en idé utan ett minne var och en av oss bär med oss djupt därinne. Ett mycket gammalt minne i kroppen av att vi hör till. Det som vill visa oss allt det där som fanns innan vi blev den vi tror att vi behöver vara. För innan våra titlar, identiteter, familjeroller och berättelser, så var vi faktiskt bara liv.

Barn av jorden. Barn av Gaia. Barn av samma stora mysterium.

Och det är precis därför jag känner att sann jämlikhet har såå otroligt mycket med mjukhet att göra. Mjukheten som finns bakom alla rädslor och blockeringar.

Den mjukheten som visar sig så tydligt när jag inte längre behöver stå över någon, eller när jag inte behöver stå under någon och när jag inte behöver bevisa mitt värde.

Då kan jag möta dig.

Och trädet. Djuret. Jorden. Barnet.
Mig själv.

Från samma plats.

Det finns någonting oerhört befriande i tanken på att få vara helt unik och samtidigt helt vanlig. Att inte behöva vara mer speciell för att vara värdefull.

Jag tänker att det är först när vi släpper kampen om vår position som vi på riktigt kan känna vår plats…… känn in den tanken en stund med orden: Jag hör till…….du hör till…….vi hör till.

Nej, den här söndagen vill jag inte ge dig några politiska svar utan i stället upplysa dig om ett annat sorts lyssnande….det som börjar i kroppen och som kanske kan hjälpa oss att minnas vad som blir det allra viktigaste när bruset tystnar.

Jag håller på att skapa en meditation som kommer bjuda in dig bortom intellektet och ner i kroppen – till platsen där du kanske redan minns: Att du är ett barn av Gaia. Ett barn av Universum och att livet aldrig bad dig att förtjäna din plats här, då den var din från början. Och det gäller också i allra högsta grad allt levande. Jorden. Naturen. Djuren. Barnen. Ditt inre barn. Allt det som inte behöver bevisa sitt värde för att få finnas.

Meditationen kommer jag lägga som en ljudfil här på bloggen. Om du har anmält dig till mitt nyhetsbrev så får du den där. Annars håll utkik.

Önskar dig en mjuk valsöndag och vill du ta in mina tankar kring detta val genom den feminina kraften så kan du läsa mitt senaste inlägg på Instagram som kan få dig till reflektion.

/D