Inner Sunday Letter

Den här frågan har kommit upp till mig under veckan som gått, efter att jag själv valde att ta en paus och bla därav lät förra veckans Inner Sunday Letter utebli.

Jag hade haft en ganska produktiv period innan dess i positiv bemärkelse.. Ni vet en sådan period som är älskvärd, när idéerna flödar, kreativiteten öppnar sig och det känns som att det jag gör kommer från en väldigt autentisk plats i mig. Jag får idéer, skapar, skriver, pratar och låter det som vill komma genom mig få ta form. Men jag har också lärt mig genom livets i bland hårda skola att efter en sådan period behöver jag i ordets hela bemärkelse, pausa. Och det för att komma tillbaka till min autentiska närvaro till mig själv, mina egna behov och känslor. Och till det som finns där när jag inte producerar någonting alls.

Så vem är jag då när jag inte är produktiv, frågar jag mig själv?

Den frågan fick mig också att tänka på ett av många samtal jag har med mina klienter.

En person som har presterat under i stort sett hela sitt vuxna liv. Grunden har inte bara varit för att hen velat lyckas, utan för att prestationen tidigt blev ett sätt för hen att skapa kontroll och trygghet. Som en strategi för individens överlevnad….. Och visst hade den strategin också tagit personen långt. Hen hade skapat en yttre framgång genom sin förmåga att göra, leverera, ta ansvar och fortsätta framåt.

Men när prestationen nått sin topp eller mål och tomheten blir ett faktum börjar någonting annat röra sig inom hen och detta känner jag så väl själv igen från min egen resa. Jag brukar ibland beskriva det som att själen börjar göra sig hörd och det är när den människa vi har lärt oss att vara inte längre riktigt stämmer överens med den vi innerst inne är.

Och i detta stadie så fungerade inte prestationen på samma sätt längre utan i stället kom tröttheten, förvirringen och vilsenheten. En nedstämdhet och en känsla av att inte riktigt veta vem hen var eller vart hen skulle. För vem är jag när det sätt som burit mig genom livet inte längre fungerar?

Det blir så tydligt för mig i dessa samtal att klientens system nästan aldrig hade fått lära sig vila. Det hade lärt sig att agera, lösa, prestera och hålla ihop men aldrig att släppa taget och det är precis i det här det kommer en intiutiv tanke till mig som jag tycker är väldigt intressant.

Ordet depression är en klinisk benämning och depression kan självklart vara ett allvarligt tillstånd som behöver professionell vård. Men parallellt med det finns en existentiell fråga som jag tror att vi ibland behöver våga ställa: Kan det som upplevs som att hela systemet stannar ibland också bära ett budskap om behovet av deep rest (deepressed) – djup vila?

Jag vill här absolut inte ge detta som en förklaring till depression eller som en ersättning för behandling utan mer som en fråga till människan bakom symptomen. För vad händer när en människa som hela sitt liv har fått sitt värde, sin trygghet och kanske till och med sin identitet genom prestation plötsligt känner en djup längtan efter att sluta prestera? Ja, det kan bli en enorm inre konflikt både i nervsystemet och mellan de delpersonligheter som verkar inom oss.

En del säger: Fortsätt. Gör mer. Ta dig samman. Du måste framåt.

Och en annan del säger: Jag orkar inte leva så här längre. Jag behöver få vara.

Yang möter yin.

Presteraren möter den som längtar efter vila och om vi aldrig har lärt oss att vila är något som är minst lika viktigt som att vara i prestation kan själva vilan till en början kännas allt annat än vilsam. För när görandet tystnar möter vi plötsligt oss själva.

Jag tänker i skrivandets stund att det kanske är därför deep rest kom upp i mig som starka ord. För tänk om djup vila inte bara handlar om att återhämta kroppen så att vi kan återvända till samma liv igen. Tänk om den ibland är en passage….. Ett mellanrum där den gamla identiteten får börja lösas upp och någonting sannare får möjlighet att komma fram.

*En vilsam bild från ett fotojobb jag gjorde för* *Mimou*

Och då kommer vi tillbaka till frågan jag vill ställa till dig: Vem är du när du inte producerar, levererar och presterar?

Vem är du när du inte behöver bevisa ditt värde genom det du gör? Vem är du i total närvaro med dig själv, med ditt andetag, med människorna omkring dig? Vem är du då?

För mig handlar det här väldigt mycket om hur jag ser på samspelet mellan vår vänstra och högra hjärnhalva och tänker på dem som yin och yang. Den vänstra (maskulina energin) sidan som strukturerar, analyserar, organiserar, formulerar och för oss framåt. Den kraft vi har tränat enormt mycket i vårt moderna samhälle: produktivitet, effektivitet, prestation och optimering.

Och så den högra (feminina energin). Den som behöver mer rymd, som ser helheter och samband, som associerar, fantiserar, känner och skapar. Där intuitionen får en större plats och där idéer ibland kan komma till oss innan vi ens vet vad vi ska göra med dem. Och vi behöver båda. Yang behöver yin. Aktiviteten behöver vilan precis som uttrycket behöver in-lyssnandet.

*Naturen kan spegla vårt behov av vila när vi tillåter oss närvaron med den…*

Och allt visar på att vi människor har blivit väldigt vältränade i den ena rörelsen och betydligt mindre tränade i den andra vilket jag tror blir viktigare än någonsin att bli medveten om i denna tid.

För samtidigt har människan skapat AI – teknologi som i en rasande fart blir allt bättre på just mycket av det vi människor har ägnat så stor del av våra liv åt att träna: analysera, strukturera, organisera, formulera och producera. Jag använder själv AI till en del i mitt arbete, framförallt som ett bollplank av ideer. Men jag tror att var och en behöver fråga oss vad som händer med människan när vi börjar lämna över allt mer av vårt görande – och kanske så småningom även vårt tänkande – till tekniken.

Vad ska vi då göra med utrymmet som uppstår? Ska vi bara fylla det med ännu mer konsumtion och stimulans, bli sovande, eller kan vi använda det till att utveckla någonting som kanske kommer att bli ännu viktigare i framtiden?

Jag tänker på vår högra hjärnhalva, på vår intuition, fantasi, kreativitet och inte minst närvaro. Vår förmåga att känna in oss själv men också en annan människa och att se samband som ännu inte fått en form.

För mig finns det också något större här och det är att i de här tillstånden jag upplever att vi lättare kan komma i kontakt med vårt högre jag och den universella medvetenheten. Där något kan komma till oss som ännu inte finns…..en idé, en bild, en vägledning, en lösning, ett nytt sätt att se på någonting. Min tro är stark här och den är att vår uppgift därför inte är att försöka bli ännu bättre maskiner utan att bli ännu mer mänskliga.

Och då behöver vi lära om och lösa upp våra inlärda programmeringar. Återupptäcka yin.

Tystnaden.

Tomrummet.

Närvaron.

*I samtalsrummet, i stunden med en riktig bok…..*

Vad vill jag att du tar med dig in i denna tid? Jo, förståelsen av att Pausen inte är motsatsen till skapandet utan att pausen är en del av skapandet.

Jag vill också lämna dig med samma fråga som följt mig den här veckan, men kanske på ett ännu djupare plan:

Vem är du när du inte är produktiv?

Och om någonting inom dig just nu längtar efter att stanna, trots att en annan del av dig säger att du borde fortsätta framåt: Vad skulle hända om du slutade kämpa emot och istället frågade vad denna längtan efter deep rest försöker visa dig?

Kanske behöver inte allting som stannar genast sättas igång igen. Kanske finns det stunder i livet då det mest utvecklande vi kan göra är att låta oss själva bli stilla nog för att höra vem vi håller på att bli.

I mina terapi och coachande samtal kan du tillsammans med mig utforska ditt inre liv. Du kan också låta mig göra en Gene Keys-läsning som är kopplad till din personliga astrologiska karta. Mycket intressant finns att hämta där som en vägledning på din alldeles unika livsresa.

Kram från Daniella