Inner Sunday Letter

Det är intressant hur vissa saker i livet först blir begripliga när vi ser dem med lite distans.

Som om vi behöver leva oss igenom flera versioner av oss själva innan vi kan vända oss om och se att det faktiskt funnits en röd tråd där hela tiden.

Den 27–28 augusti sker en månförmörkelse i Fiskarna, mitt emot solen i Jungfrun. Inom astrologin betraktas förmörkelser ofta som symboliska brytpunkter – tider då något blir synligt, fullbordas eller behöver släppas för att en annan riktning ska kunna ta form. Den här förmörkelse-axeln har pågått sedan September 2024 och avslutas i en ytterligare förmörkelse i början av 2027. Då i Jungfrun.

Jag älskar att använda astrologin som en spegel för det som redan rör sig inom mig. Läser astrologi dagligen, både för mig själv och för mina närmsta. När jag ser på den här förmörkelsen blir jag verkligen påmind om en berättelse som för mig började förändras på allvar 2024. Det var året jag blev färdig psykosyntesterapeut och började ta emot klienter på riktigt i September…..

Under större delen av mitt yrkesliv har jag som bekant arbetat kreativt med inredning, fotografi och miljöer. Jag har skapat rum för att de skulle kännas vackra, harmoniska och levande. Men i samband med mitt nya vägval att studera vidare började mitt skapande byta riktning. Jag slutade inte skapa rum utan började där fördjupa mig ännu mer i vad jag ville att rummen skulle göra med människan som befann sig i dem.

*Mood från mitt samtalsrum där jag möter mina klienter fysiskt i det trygga rummet….*

När jag skapade rummet där jag skulle börja ta emot mina klienter märkte jag hur allt jag gjort tidigare för mig fick en annan och mer meningsfull innebörd. Ljuset, materialen, färgerna, tystnaden, det taktila, naturen – allt fick finnas där av en anledning.

Jag ville skapa ett rum där människan kunde sänka garden. Ett rum där kroppen kanske hann förstå att den var trygg innan orden ens hade börjat komma……..

*När jag tog den här bilden var klockan straxt innan sju och jag skulle snart ta emot dagens första klient.*

Och när jag ser tillbaka inser jag att den här längtan började långt före mitt yrkesliv. För som barn gjorde jag ständigt om mitt rum. Inte bara flyttade någon möbel, utan började om. Jag kunde känna när ett rum inte längre stämde och fick en nästan fysisk längtan efter att skapa något nytt…… och senare blev rummen till hem och hemmen blev till platser.

Vi har flyttat fler gånger än många andra och genom åren har jag fått höra att vi är rastlösa. Och att jag borde lära mig att stanna, som om behovet av förändring var någonting hos mig som behövde korrigeras. Under perioder trodde jag nog själv på det eftersom jag flyttat jättemycket av helt andra anledningar under min barndom och att det kanske var därför jag hade odlat den där rotlösheten och rastlösheten.

*Platsen där vi i dag bor på vår gård i utkanten av Lomma. En plats som jag och min familj verkligen upplevt till max och som skrivit en del av vår livsberättelse.*

Men idag ser jag någonting annat. Jag ser att det aldrig främst varit flytten jag längtat efter utan skapandet och det nya energiflöde den ny platsen ger i mitt upptäckande av den.

Det har alltid börjat med en intuitiv förmåga att känna in en plats. Nej, det är verkligen inet alla platser som kallar på mig. Jag tar inte mig an ett projekt bara för att priset är rätt, för att möjligheten ser bra ut på papperet eller för att någon annan tycker att det vore klokt. Det måste finnas en djupare resonans där. Platsen måste kännas sann för mig – aligned med min frekvens och energi.

Ja, det kanske låte flummigt men det är som om jag känner när en plats vill möta mig och i bland sker det direkt. Ibland har det varit så tydligt att universum vill visa mig platsen och då kan de ske via att en vän tipsar exempelvis. Så var det med sjöhuset. Ibland behöver jag vistas där en stund innan något börjar öppna sig. Men när det är rätt finns det en tydlig kroppslig visshet. Precis som en känsla av att något redan väntar på att få bli synligt och förkroppsligat.

Och jag älskar processen att känna in en plats, se vad den skulle kunna bli och långsamt föra den dit. Jag går in i ett projekt med min energi som om jag till 100% själv skulle leva där. Jag tror nog jag behöver älska platsen för att kunna skapa den.

*Vår älskade plats vid sjön som kom till oss i början av 2020 och där vi fortfarande har vårt tydliga andrum. Ett med naturen!*

Och när den sedan är färdig händer det där som kanske många tycker är lite konstigt. Jag känner i hela systemet när mitt arbete där är klart. Och när det sker vill jag inte nödvändigtvis hålla fast vid det jag skapat utan platsen kan få bli någon annans hem, hyras ut, säljas eller leva vidare på ett annat sätt. Jag vill då vidare till nästa rum som ännu inte blivit vad det skulle kunna vara.

Det här sättet att leva har inte alltid varit enkelt att förklara för andra. Jag har ofta känt att jag rört mig på tvärs mot normen för hur man förväntas leva sitt liv. Man ska hitta sitt hem, slå sig ner, göra en långsiktig plan och sedan hålla fast vid den. Stabilitet har ofta likställts med att stanna kvar. Men min längtan har inte fungerat så.

Och när jag har velat bryta mönster har det ibland triggat både vänner och familj. Kanske för att min rörelse har speglat något i dem själva som en längtan de inte vågat följa, eller kanske en föreställning om hur livet borde se ut som plötsligt blivit ifrågasatt.

*Ett rum andas sin egen energi och jag har verkligen lärt mig det allra viktigaste, och det är att lyssna in den….*

Nej det är inte alltid bekvämt för omgivningen när någon väljer att lyssna på sin egen inre kompass och jag har själv fått öva på att inte göra andras oro till min sanning. Att inte tolka deras frågor som bevis på att jag gör fel utan att stå kvar i den förkroppsligade längtan även när den inte går att förklara på ett sätt som alla kan förstå. För det är en sak att längta efter förändring i teorin och en helt annan att låta kroppen, energin och intuitionen få vara med och fatta beslut.

Och jag tror bestämt att det är just det livet bett mig att öva på under den senaste tiden då jag länge har känt mig färdig här på gården. Det handlar inte om att platsen inte har betytt något för mig, eller för att jag inte älskar det vi har skapat här. Tvärtom. Gården har varit en viktig del av vår berättelse, vår familj, vår personliga utveckling och vår verksamhet.

Men någonstans inom mig har jag vetat att mitt arbete här börjar bli fullbordat. Ändå har jag behövt vänta :)

På grund av mina barn och deras skolgång och på grund av vår verksamhet. Ja, allt det där praktiska och känslomässiga som behöver få finnas med när en plats ska lämnas över och en ny rörelse ska kunna börja. Så jag har fått hålla tillbaka, vila i tålamodet och låta tiden visa när det faktiskt är rätt. Det har varit nyttigt och genom det har andra delar av mig fått utrymme att utvecklas, vilket har varit så himla rätt.

Det har inte alltid varit enkelt för när kroppen redan känner riktningen kan väntan ibland kännas som att stå med ena foten i nästa kapitel och den andra kvar i det gamla. Jag kan i dag se att allt det även har varit en del av den här perioden, en del av processen.

Att förstå skillnaden mellan att vilja fly och att vara färdig är viktig och att inte forcera en förflyttning bara för att längtan är stark, utan att låta den mogna tills tiden, omständigheterna och den inre vissheten möts. Nu känner jag att den tiden snart är inne. Det som länge har varit en intuitiv visshet börjar närma sig en konkret förflyttning, men mer om det i ett annat inlägg.

*En drömmig känsla från mitt framtidsarkiv av Norm Architects*

Idag kan jag se framför mig ett ganska enkelt husliv men med mycket natur omkring mig. Hav, kanske ett utlandsboende, drömmer vi om under en del av året. Ungefär som livet vid sjön redan lär mig, en plats att återvända till, snarare än ett liv som måste rymmas innanför samma fyra väggar för alltid. Och runt den basen får nya projekt födas.

Platser som min älskade Fredrik och jag hittar, transformerar och ger liv åt. Han och jag är på många sätt yin och yang i den processen. Jag känner in atmosfären, berättelsen och det som vill bli till. Han har en fantastisk förmåga att transformera det fysiska och göra visionen möjlig och när vi möts på rätt plats i det är det en av våra verkliga superkrafter. Och kanske behöver vi inte ens behålla det vi skapar en längre tid i normala mått mätt….

Kanske är en del av skapandet just att låta något passera genom våra händer. Att älska en plats tillräckligt mycket för att ge den allt medan vi är där, bjuda in familj och människor vi tycker om, låta samtal, middagar, vila och kanske retreats få ta plats där – och sedan känna när syftet är fullbordat. Vem vet, kanske det är så?

*Fredrik och jag på sommar-opera-upplevelse i Båstad. Allt som kan inspirera älskar vi att komma ut på.*

Det är här mitt eget inkarnations-kors i Human Design, Left Angle Cross of Migration, har gett mig ännu ett språk för något jag redan tycks ha levt hela mitt liv. Migration behöver för mig inte betyda att fly från något ( eller bryta gamla mönster) för att jag inte kan stanna utan jag förstår det mer som rörelse med mening. Att i det här fallet komma till en plats, känna att den kallar på mig, bidra med något, förändras av den själv och sedan känna när livet vill vidare. Det är en enorm skillnad och det handlar inte om att ta vad som helst eller att ständigt söka nästa kick. För mig handlar det om urskiljning. Om att kunna känna skillnaden mellan en impuls som vill fly och en djupare rörelse som vill leda mig. Mellan rastlöshet och resonans och mellan att lämna för att slippa känna, och att gå vidare för att något faktiskt är fullbordat.

Och kanske är det också därför månförmörkelsen i Fiskarna berör mig då i min egen födelsekarta går nodaxeln mellan Fiskarna i det femte huset och Jungfrun i det elfte. Jag läser det symboliskt som en rörelse från den personliga, fokus på barnen, flytande och lite ostrukturerade, intuitiva skaparkraften mot att ge den en tydlig form som kan komma fler till del, ut till det som är större än mig själv. Jag behöver alltså inte lämna mitt gamla skapande bakom mig utan mer nu verkligen förstå vad det alltid var menat att bli.

Inredningen. Fotografiet. Hemmen. Naturen. Resorna. Terapin. Det inre arbetet. Mitt sätt att känna in rum. Min längtan efter förändring. Min vilja att gå min egen väg även när den inte följer den förväntade ordningen. Kanske är det inte separata kapitel alls utan helt enkelt samma berättelse som långsamt har blivit tydligare.

Och kanske är det just det som händer när vi vågar stå i vår förkroppsligade längtan: vi börjar se att våra val inte varit så splittrade som andra kanske har uppfattat dem. Det har funnits en riktning där hela tiden, även när den inte sett ut som en rak linje då jag är helt övertygad om att vi medvetet och omedvetet jobbar på olika tidslinjer.

Så det är precis här jag tycker att månförmörkelser genom vår astro-karta kan vara så fantastisk att använda som symboliska reflektionspunkter. De kan få oss att vända blicken bakåt en stund för att upptäcka vad livet försökt berätta för oss genom våra återkommande mönster.

*Månens nattsken över sjön. En helt magisk ynnest att få beskåda från vårt hus där.*

För ibland är det vi har kallat vår rastlöshet egentligen rörelse. Det vi kallat vår känslighet är vår förmåga att känna in. Det vi kallat våra tvära kast är avslut vi ännu inte förstått. Det vi kallat opraktiskt eller oansvarigt kan vara en djupare form av lyhördhet inför det som faktiskt är sant för oss. Och det vi försökt träna bort hos oss själva kanske är precis den kraft vi behöver lära oss att använda medvetet.

Det är precis det som Inner Feng Shui allt mer betyder för mig.

Inte bara harmonin i våra fysiska rum, utan relationen mellan våra inre och yttre landskap. Att skapa de förutsättningar där vi kan höra oss själva tydligare. I ett hem. I naturen. I ett samtal. I en relation. I en period av stillhet. Rum där människan kan sänka garden, komma närmare sig själv och känna vad som faktiskt vill levas.

Och det är det jag också också i högsta grad håller på att förstå. Att jag är inte här för att skapa ett “perfekt hem” och sedan stanna där för alltid utan mer att jag är här för att lyssna efter vilket hem eller rum som vill skapas härnäst. Och för att våga följa det när jag känner att det är sant – även när andra inte förstår varför.

Så som alltid vill jag gärna bjuda in dig till reflektion. Och i den här månförmörkelsen i fiskarna vill jag därför lämna dig med en fråga:

Vilken längtan i dig har du försökt förklara bort för att den inte passar in i normen?

Och:

Vilket återkommande mönster i ditt liv har du försökt förändra, prata bort eller till och med skämts över – som, om du såg på det med nya ögon, kanske skulle kunna vara en ledtråd till din egen riktning?

För kanske behöver inte allt inom oss övervinnas utan faktiskt bara förstås, och en del av det behöver också få bli levt.

Vill du förstå din egen röda tråd?

För mig har Gene Keys (som är ett modernt system med sin grund i astrologin) blivit ett av flera språk som hjälpt mig att förstå sådant jag egentligen känt i hela mitt liv – återkommande mönster, gåvor, drivkrafter och den riktning som känns sann när jag slutar försöka vara den jag tror att jag borde vara.

I en personlig Gene Keys-läsning utforskar vi din egen karta tillsammans och söker efter just de ledtrådarna. Inte för att någon karta ska tala om för dig vem du är, utan för att den kan hjälpa dig att sätta ord på det du kanske redan vet någonstans inom dig.

Läs mer om mina Gene Keys-läsningar i shoppen