I dag delar jag här på bloggen ett “Inner Sunday Letter” som jag skickar ut till mina prenumeranter varje söndag. Mitt brev är helt gratis att ta del av och ämnena varierar men jag brinner för att sprida det som kan få dig att höja din medvetenhet till att skapa just det liv du är här för att skapa. En resa som berör både den inre och yttre miljön. Allt hänger ihop!

Anmäl du också dig till Inner Sunday Letter

Ljuvliga du, hej!

Hoppas du har haft en skön sommar hittills. Kanske har sommarens energier infunnit sig på riktigt? Hos mig fick först en student för min yngsta son, följt av en resa till fantastiska Kreta sätta tonen för semester-feelingen. Känns härligt!

Genom sommar-tidens också extroverta och ganska intensiva energi så fick det mig att reflektera kring relationer. Kanske för att relationer på så många sätt speglar livet självt, och framförallt när vi möts under semesterns lediga tillfällen. För det är ju i våra relationer vi många gånger möter och blir speglade både i vår längtan, våra sår, vår glädje och vår kärlek. Det är också där vi får möjlighet att upptäcka vilka vi egentligen är, om vi tillåter.

Ju äldre jag blir, desto tydligare blir det för mig att det som betyder allra mest i en relation inte är formen den har, utan kvaliteten i mötet. För vad är det egentligen som gör att vissa relationer känns lätta att andas i?Vad är det som gör att vi känner oss mer levande tillsammans med vissa människor?

För mig handlar det om frihet. Inte frihet i betydelsen att klara sig själv eller hålla människor på avstånd, utan friheten att få vara den man är. Att få stråla sitt sanna ljus utan att bli nedplockad eller känna att omgivningens önskemål är att jag ska bli någon annan. Jag tror att det är en av mina allra djupaste grundvärderingar.

Att varje människa har rätt att uttrycka och skina sin egen natur. Att få följa sitt hjärta. Att få växa i sin egen riktning. Att få förändras när livet kallar till förändring. Att få vara sann mot sig själv.

Kanske kommer den övertygelsen delvis från det jag såg under min uppväxt där jag tidigt fick bevittna relationer där friheten inte alltid hade en självklar plats. Där människor som stod mig nära kämpade hårt för att bli sedda, älskade och bekräftade genom att försöka leva upp till förväntningar hos personer som aldrig var nöjda hur mycket de än slet och försökte..…. Jag kunde se hur mycket energi som gick åt till att anpassa sig, till att passa in, till att försöka vara någon annan än den man innerst inne var.

Även som barn kunde jag känna sorgen och lidandet i det. Sorgen över att se människor överge delar av sig själva för att få kärlek och över att se hur lätt vi människor börjar tro att vårt värde ligger i hur väl vi lyckas leva upp till andras bilder av oss.

Kanske var det där mitt värnande om frihet föddes. Som en djup förståelse för att kärlek aldrig borde kräva att vi lämnar oss själva utan tvärtom. Jag tror att den sanna kärleken vill skapa space och genom den hjälpa oss att bli mer av dem vi redan är.

När jag tänker på en riktigt vacker relation tänker jag ofta på havet. På vågorna som rör sig fram och tillbaka mot stranden. De kommer nära och de drar sig undan. De ger och de tar emot i samma rörelse. Ingen våg försöker hålla fast den andra. Ingen kämpar för att kontrollera rytmen. Det finns en naturlig tillit i havet. En förståelse för att livet rör sig i cykler. Och på samma sätt upplever jag att de mest levande relationerna bär på ett naturligt flöde av givande och mottagande. Ibland är det jag som håller någon annan. Ibland är det jag som blir hållen. Ibland är det jag som lyssnar. Ibland är det jag som behöver bli lyssnad på.

I en sådan relation finns ingen bokföring, ingen tyst skuld. Inte heller någon kamp om vem som ger mest. I den är det bara en levande rörelse mellan två människor som vill varandra väl.

Det som däremot blivit allt tydligare för mig genom livet är hur många relationer börjar från en helt annan plats. Där den inte kommer från överflöd, utan från brist. För visst längtar vi alla efter kärlek och samhörighet, men ibland söker vi oss till relationer för att fylla ett tomrum inom oss själva. Vi hoppas att någon annan ska ge oss den trygghet vi saknar, den bekräftelse vi längtar efter eller den känsla av värde som vi ännu inte riktigt har hittat inom oss själva. Och det är så mänskligt.

Min tro är att vi alla någon gång har gjort det. Men när relationen får uppgiften att fylla våra tomrum förändras något i själva mötet. Då blir den andra människan inte längre någon vi möter fritt. Hen blir någon vi behöver. Någon som omedvetet får bära ansvaret för sådant som egentligen tillhör vår egen inre resa. Min upplevelse är att det är där relationer ofta blir tyngre än de behöver vara eftersom ingen annan människa kan ge oss känslan av helhet. Den kan absolut inspirera oss, stötta oss och älska oss. Men själva upplevelsen av att vara hel behöver växa fram inifrån. Och kanske är det just därför de vackraste relationerna uppstår när två människor redan har börjat hitta hem i sig själva.

När relationen inte längre handlar om att få något man saknar, utan om att dela det man redan bär för att låta det ljuset utvecklas till att få stråla…. Där finns en annan sorts kärlek. En kärlek som varken begränsar, kontrollerar eller som kräver att vi blir mindre för att få plats.

När jag nu tänker på det ser jag istället en kärlek som säger: Jag ser dig och respekterar din väg med nyfikenhet. För jag vill att du ska blomma fullt ut i den du är och jag väljer att gå en bit av vägen tillsammans med dig.

För mig är det kanske den djupaste formen av kärlek när frihet och närhet inte längre är motsatser.

När vi får stå stadigt i oss själva och samtidigt öppna våra hjärtan för varandra. Det är den sortens relationer jag önskar mer av i världen. Där vi möter varandra med respekt, värme och en genuin vilja att se den andra människan blomstra. För kanske är det just där kärleken visar sitt vackraste ansikte. Den handlar inte om att hålla fast i en kontrollerad form utan ger oss modet att vara fria.

Sol och värme till dig!

Kram Daniella